Barnfattigdom - i välfärdslandet Sverige!?

I två nya rapporter från Rädda Barnen, “ En ny verklighet – Rädda barnens barnfattigdomsrapport 2025” och “Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025” från Hyresgästföreningen, Majblomman, Svenska Röda Korset och Rädda Barnen påtalas att vi har en betydande barnfattigdom i vårt land. Det är både skrämmande och skamligt före ett rikt land som Sverige. Med tanke på vilka konsekvenser det har och får för dem som växer upp i vårt samhälle är åtgärder i högsta grad påkallade.

Enligt det fattigdomsmått som används i rapporten uppskattas antalet barn i Sverige som lever med vad man definierar som ekonomisk utsatthet så många som 276,000. Detta motsvarar så mycket som 12,9% av alla barn (som barn räknas alla mellan 0 och 18 år, dvs de som utgör föräldrarnas ansvar och som i bästa fall fortfarande går i skola eller fullgör någon annan utbildning).

Konsekvenserna av att leva under så knappa förhållanden har stor negativ inverkan på barns uppväxt.

FN:s kommitté för barnets rättigheter skriver:

“En uppväxt i relativ fattigdom undergräver barns välfärd, och minskar möjligheterna till lärande och utveckling. Att växa upp i absolut fattigdom har ännu allvarligare konsekvenser – det hotar barns överlevnad och hälsa, samt undergräver den grundläggande livskvaliteten. Konventionsstaterna uppmanas att genomföra systematiska strategier för att minska fattigdomen under tidig barndom och bekämpa dess negativa påverkan på barns välfärd. Alla tillgängliga medel ska användas inklusive att “tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram” för barn och familjer för att garantera små barn en grundläggande levnadsstandard i överensstämmelse med deras rättigheter.”

Enligt författarna gäller också att:

“Relativ fattigdom har stor inverkan på barns välfärd, sociala integration och självkänsla, och minskar även möjligheten till lärande och utveckling. I ungdomsåren kan detta ibland leda till leda till extrem stress och otrygghet och även till social och politisk exkludering. Det kan också leda till att barn tvingas tillgripa skadliga strategier för att minska sin ekonomiska utsatthet, som att avbryta sin skolgång, utsättas för sexuella övergrepp eller gå med i ett kriminellt gäng.”

Som en av FN:s konventionsstater avseende barns mänskliga rättigheter kan vi inte blunda för det som sker med 12,9% av våra uppväxande barn och unga. Som alternativ till att bygga fler fängelser, sänka straffbarhetsåldern eller hyra fängelseplatser utomlands skall vi naturligtvis se till att råda bot på barnfattigdomen. Det är både humanare och väsentligt mycket billigare och kräver inga repressiva åtgärder.

Förslag på åtgärder är från rapportförfattarna (Rädda Barnen):

• Riksnormen för försörjningsstöd ska beräknas utifrån faktiska levnadskostnader och barns behov (Inte som idag utifrån KPI som är mindre relevant för en fattig familj)

• Barnbidraget skall kontinuerligt höjas för att följa kostnadsutvecklingen

• Höj bostadsbidraget kontinuerligt så att att det följer hyres- och inkomstutvecklingen (Barnfamiljer skall aldrig behöva vräkas från sin bostad)

Detta kan ju faktisk synas som självklarheter i ett rikt välfärdsland som Sverige.

Man har inte angivit någon beräknad kostnad för detta men man talar i rapporten om att Så lite som mellan 1000 och 1600 kronor per månad skulle göra stor skillnad. Det motsvarar en årlig kostnad till de familjer som lever under dessa förhållanden om cirka 5 miljarder. Det kanske skall sättas i relation till att en förmögenhetsskatt om 1% för de runt 550–600 rikaste i Sverige skulle ge cirka 30 miljarder extra till statens inkomster. Om vi utvidgar det till den översta decilen torde vi hamna på runt 100 miljarder vid en förmögenhetsskatt om 1 %.

Att säga att vi inte har råd att hjälpa dessa barn och ungdomar kan därför inte vara annat än skamligt!

Rädda barnen har utöver ovanstående ett antal förnuftiga rekommendationer:

• Alla 6–9-åringar skall ha rätt till avgiftsfritt allmänt fritidshem

• Inga extra kostnader, direkta eller indirekta, får tas ut i samband med skolans aktiviteter. Att detta efterlevs måste följas upp.

• Kollektivtrafiken skall vara avgiftsfri för alla barn, även under lov, kvällar och helger

• Kulturskolan skall vara avgiftsfri för alla barn

• Föreningsidrotten skall vara mer tillgänglig för barn i ekonomisk utsatthet

• Stödet till öppna mötesplatser för barn och unga skall öka.

Tyvärr har jag inte så stort hopp om att det görs så särskilt mycket så länge vi har en Tidöregering som systematiskt gynnar högavlönade och förmögna och samtidigt gör att de fattiga blir fler och fattigare.